Den sympatiske eremiten

I biografin över den helige Antonios framträder en förståelse av frälsning som tar sin utgångspunkt i inkarnationen. I Kristus möter vi människan sådan hon är när hon är trogen sin natur. Det är denna definition av mänsklighet som Rowan Williams kallar ”den fulländade översättningen av relationen mellan den evige Sonen och den evige Fadern”. 

Det sant mänskliga förverkligas när människan delar gemenskapen i Gud. Vilket är just det Jesus ber om i Johannesevangeliet: att ”liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” Därför skildras Antonios kamp aldrig som en strävan att bli något mer, men att ”ofördärvad bo i sitt hem”. När Antonios träder fram efter tjugo år i öknen skriver Athanasios att han var ”orubblig i sitt naturliga tillstånd”. Och i slutet av berättelsen ges följande karaktäristik:

Fastän fostrad på berget och åldrad där hade han inte en grovhuggen karaktär, utan var sympatisk och världsvan. Hans tal var kryddat med gudomligt salt och ingen förargade sig utan alla som kom snarare gladde sig över honom.

Här framträder innebörden av det grekiska begreppet theosis (gudomliggörelse): vår mognad som människor är inte en förolämpning mot Gud som Gud. Som om det mänskliga behövde “parkeras” för att Gud ska få utrymme. Det är precis tvärtom: Ju mer Gud är närvarande i våra liv och i vår gemenskap, desto mer mänskliga blir vi. Därför ger Martin Lönnebo rådet: “Lägg dig till med vanor som gör att du på ett naturligt sätt i det vanliga livet kan ta vara på de tillfällen du får.”

“