Länken mellan himmel och jord
I vilken mening är kropp och själ oskiljaktiga även efter det vi kallar döden? Philip Sherrard skriver:
Det finns ingen själens uppståndelse utan kroppens, och ingen kroppens uppståndelse utan själens.
Det sätt på vilket kropp och själ hör ihop, så att de aldrig någonsin är utbytbara – ”ett förlopp utan slut”, som Sherrard kallar det – har sin motsvarighet i den ömsesidiga relationen mellan gudomligt och mänskligt i Kristus. På liknande sätt är människans själ och kropp beständigt förenade.
För att förstå något av innebörden i detta kan vi dock behöva modifiera våra föreställningar om kroppens natur. Vad är egentligen en kropp? Philip Sherrard menar att vi blivit så vana vid att tänka på kroppen utifrån vår föreställning om den materiella världens struktur, att vi automatiskt identifierar vår kropp med dess yttre, fysiska form. Den av Nya testamentets författare som tydligast vidgar perspektiven här är Paulus. ”Alla kroppar är inte likadana”, skriver han i ett längre resonemang om uppståndelsen i Första Korinthierbrevet (15:39–40). Det finns ”himmelska kroppar och jordiska”, och var och en har sin glans. Den kropp som uppstår är, som Paulus uttrycker det, ”en kropp med ande”. Den andliga världen är med andra ord inte kroppslös, men dess materia har ett annat slags vävnad.
Paulus illustrerar detta med en bild från den naturliga världen: när ett frö sås läggs det i jorden, så som den fysiska kroppen läggs i graven. Uppståndelsen är en metamorfos, liknande den som fröet som lagts i jorden genomgår. ”Vi ska alla förvandlas”, säger Paulus med hänvisning till de dödas uppståndelse (1 Kor 15:52). Det rör sig inte om en övergång till ett kroppslöst tillstånd, men om en förvandling av själva materien. Här förutsätts att en andlig kropp från början är dold i den naturliga kroppen, på samma sätt som det embryo ur vilket plantan växer är dolt innanför dess skal.
”Förlagan” ges oss vid Kristi uppståndelse: den kropp som uppstod på tredje dagen var en transfigurerad kropp. Lärjungarna kände igen Jesus, och ändå inte. Han hade en verklig kropp, men ”en kropp med ande” (1 Kor 15:44), som därför inte var begränsad av naturens lagar. Efter uppståndelsen passerade Jesus genom låsta dörrar; han satt ena stunden till bords med sina lärjungar, men var i nästa ögonblick försvunnen!
Philip Sherrard kommenterar Paulus teologi om uppståndelsen:
Det är tydligt hur Paulus skiljer mellan den fysiska kroppen och den andliga kroppen, och menar att den andliga kroppen existerar inom oss, i ett embryo-liknande tillstånd. Den materiella kroppen kommer att brytas ned; men den andliga kroppen ska uppstå, och finns redan nu i den fysiska kroppen, den präglar den och verkar genom den på ett eller annat sätt
Vad säger oss denna vision när det kommer till människans identitet och kallelse? Människan befinner sig mellan Gud och den fysiska världen, mellan himmel och jord. Hon är en mötesplats för allt i skapelsen, ett mikrokosmos, med Maximos Bekännarens berömda formel. Ingenting är människan främmande, hon är av jord och bär himlen inom sig. Hon tillhör jorden – det är inte jorden som tillhör människan – och hennes kallelse är att som hela skapelsens präst försona den med himlen. Philip Sherrard skriver:
Människan är länken mellan himmel och jord, den kanal genom vilken all rörelse emellan dem passerar.
