Mikrokosmos och makrokosmos

Efter två veckors läsning av Philip Sherrard framträder allt tydligare den bild av människan som präst – hela skapelsens präst – som är central i den antropologi som utmejslas av de grekiska teologerna under en tusenårsperiod, från kappadokierna på 300-talet via Maximos Bekännaren på 600-talet till Gregorios Palamas på 1300-talet, och vars vision Sherrard så insiktsfullt och pregnant förmedlar. 

Människans kallelse är att vara medlare mellan Gud och den övriga skapelsen. ”Men när hon sluter sig för ’det som finns där uppe’, hindrar hon det flöde genom vilket den materiella världen mättas av Anden, eller genom vilket Anden blir inkarnerad”, som Sherrard uttrycker det. Han fortsätter:

Följden blir en oordning i skapelsen som brutaliserar både människan och naturen. För det är bara genom att människan uppfyller sin roll som medlare mellan Gud och världen, som världen kan transfigureras av Guds ljus och närvaro, och bli vad den är ämnad att vara.

I denna mening är alltså människan inte bara ett mikrokosmos, en fullödig reflexion av det skapade universum som hon själv är en del av. Hon är också ett makrokosmos, här i betydelsen att hela världsalltet är sammanfattat i människan. Men det förutsätter att hon i Kristus förverkligar sin sanna mänsklighet och kan göra rättvisa åt de kosmiska konsekvenserna av Kristi försoning. 

Det är i Kristus som den mur som separerar himmel och jord, övernaturligt och naturligt, heligt och profant bryts ned i kraft av den gudomliga kärlekens och närvarons levande sakrament. Guds ’förmänskligande’ har inte bara ’fört människan in i Gud’; det har fört hela den skapade världen in i Gud, och på djupet uppväckt och transfigurerat den.

Men när människan är främmande för sig själv, för sitt eget vara, läggs en ogenomskinlig slöja mellan Gud och människan. Det intryck av uppdelning och rivalitet som då uppstår är falskt, framhåller Philip Sherrard och avslutar kapitlet om The human image med orden:

Utan denna relation … är människan bara en plågad skugga av sig själv, och hennes värld en öde vildmark. Och på dem båda drivs hon att söka ytterligare revansch för det brott mot den egna naturen som hon vägrar erkänna, än mindre sona.