Tystad

Abba Tithoes sade: ”Pilgrimskap, det är när en människa behärskar sin mun.”

Fullkomlighet stavas vardande. Den ende som med rätta kunnat säga ”Jag är sanningen”, säger också ”Jag är vägen”. När sanningen upphör att vara en väg stelnar den till en idé. När kyrkan upphör att vara ett pilgrimsfolk klamrar hon sig fast vid sina institutioner. För att färden genom livet ska blir en pilgrimsvandring, med ett mål i sikte, behöver man lära sig höra tystnaden tala. Så att man hör rösten som visar vägen.

Det var därför Jesus så ofta sökte sig ut i vildmarken, den öken där man tömmer sig och blir tystad. Då kan det extraordinära hända. Likt Elia, som när han vandrat fyrtio dagar och fyrtio nätter ut i öknen, hör ”ett stilla sus”. På engelska a still small voice eller a sound of sheer silence. Anita Goldman kommenterar i sin bok Det vilda hoppets geografi: ”Där, i en sådan tystnad, hörs det som är så naket och så sant att man måste gömma sitt ansikte i sanden.”