Tremendum et fascinosum

 
Öknen med sin fostrande tomhet och havet med sina omätliga djup är nära förbundna med varandra i den asketiska traditionen. Vi känner till ökenfäderna. Och vi har hört om de keltiska munkarna. Om de vindpinade öarna utmed de skotska och irländska kusterna sa man på 500-talet att där fanns fler helgon än stjärnor på himlen.
Det var de ivrigaste bland gudssökarna som drogs till dessa platser. Allra längst bort från all så kallad civilisation tog de upp kampen för sin frälsning och fann vägen till Eden. Fjärran från allt förenades de med allt.
Havet och öknen lärde inte bara dessa asketer vad det kostade att bli en kristen. Det skänkte dem erfarenheten av en Gud som är tremendum et fascinosum. Lika förfärande som havet och öknen. Och lika ljuvlig.