Till vem riktar vi vår åkallan?

 
”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig.” (Joh 17:11)
Genom sin bön låter Jesus oss ana att Guds namn, som är Fader, är identiskt med det namn som ängeln uppmanar Josef att ge åt Marias son. ”Du skall ge honom namnet Jesus.” (Matt 1:21)
Det är när vi i bön åkallar namnet Jesus, som det uppenbaras för oss att Gud är vår Fader. Bobrinskoy skriver: ”I Faderns hjärta bor Sonens namn, liksom Faderns namn bor i Sonens hjärta.”
Här rör vi alltså vid två olika böner, den ena riktad till Fadern och den andra till Jesus. De två bönerna är en och densamma. Deras ursprung är pingsten, som introducerar vad Bobrinskoy kallar något ”extraordinärt nytt som kommer att bestå till tidens slut”. Han skriver:
Å ena sidan fortsätter de första kristna att gå till templet och vända sig till Gud, men nu genom att tilltala honom som ”Fader”: all gemensam bön bör vara riktad till Fadern. Å andra sidan hör vi hur de samtidigt, spontant och drivna av en innerlig nödvändighet, åkallar namnet Jesus, inte bara i egenskap av medlare utan som den som bönen är direkt riktad till. Från och med pingsten förändras med andra ord bönen: den bön Jesus bad blir nu en bön till Jesus.