Tidebönens iklädande

När vi stiger upp på morgonen och kommer samman för att sjunga Guds lov i den nya dagens gryning, när vi i aftonbönen firar tron på Honom som är världens ljus medan mörkret faller, när vi vakar med änglarna och de himmelska makterna alltmedan världen sover, gör vi – i trohet mot budet att ständigt be – detsamma som män och kvinnor gjort alltsedan Jesu tid.

Jesuiten och liturgiforskaren Robert Taft beskriver hur vi i den dagliga tidebönen firar vår tro och förenar våra röster med människor över hela jorden ända sedan urkyrkans dagar. I denna urkristna böneform, djupt rotad i frälsningshistoriens mysterier, får eukaristin sin fortsättning och förlängning till att omfatta hela det mänskliga livet.

Som ett poem ”diktat av den helige Ande själv”, med Anders Arborelius ord, har tidebönen samma syfte som all bön och gudstjänst i kyrkan: att “ikläda oss Kristus”. Här är antifonerna – de korta ramverser som inleder och avslutar varje psalm i tidegärden – ett viktigt stöd. I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker består dessa av verser hämtade ur Nya testamentet. Antifonerna får därmed rollen som Kristusnycklar i psaltarpsalmen. De flätar samman psalmerna med evangelierna, och kastar ljus över hur hela Psaltaren förebådar den kristna trons enda och stora fokus: Kristi mysterium som död och uppstånden.