Tid för profeterna

 
Slutet av kyrkoåret, och dess början: profeternas tid.
Ordet från Gud är profetens stora livskärlek – och hans oläkliga sår. ”Ditt ord kan fylla mitt hjärta med glädje”, säger Jeremia. För att senare utbrista: ”Mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe.”
Alla profeter vet att Herrens ord är ”ljuvare än honung”. Men de vet också att samma ord kan vara bittrare än malört. När profeten på Patmos, vars uppenbarelse vi på nytt läst igenom den senaste månaden, tar emot en bokrulle ur ängelns hand, hör han Herren säga: ”Ta den och ät upp den. Den skall svida i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung.” Johannes gör som han blivit tillsagd, äter upp bokrullen, och vittnar: ”i min mun var den söt som honung. Men när jag hade svalt den sved det i min mage.”
Kommunion med Guds ord framkallar smärta när ljus sprids över verkligheten: världen är inte vad den skulle kunna vara. Aposteln får nu höra orden: ”Du måste profetera på nytt om många länder och folk och språk och kungar.”