Showbiz
Är den valkampanj i USA som nu gått i mål uttryck för en kris för det demokratiska systemet? Eller är den snarare kulmen på en lång process där stil övertrumfar substans också inom politiken? Där ett intellektuellt och moraliskt vakuum inte behöver vara ett problem för en politiker, så länge du är en entertainer.
Donald Trump är en ideal politiker för vår tid, konstaterar Carl R. Trueman, professorn i kyrkohistoria vid Westminster Theological Seminary: ”Han är den stora hegelianska syntesen av den moderna amerikanska kulturen: den perfekta föreningen av enfaldig populism, otyglade begär och ytlig underhållning.” Trueman tillägger: ”Ödsla inte tid på att beklaga hans ankomst. Han var oundviklig: själva förkroppsligandet av Tidsandan.”
Vi är alla indragna. Varken Mrs Clintons eller Mr Trumps sätt att reagera när de under valrörelsen ställts inför besvärande moraliska dilemman på det personliga planet representerar ett avvikande beteende. Det är tvärtom normalt i en kultur vars motto är distract and entertain. Vad säger det om en kultur när du inför risken att bli skandaliserad framstår som mer trovärdig, mer statsmannalik och valbar, genom handpåläggning av J-Lo, Beyoncé och Katy Perry?
Populärkulturens entertainers är vår tids prästerskap, och det ligger nära till hands att inte bara politikerna utan även kyrkan tror sig behöva efterlikna dessa för att nå fram till människor med sitt budskap.
I baksmällan efter den amerikanska presidentvalskampanjen hörs uppgivna röster säga: vi får de politiker vi förtjänar. De som mest troget representerar tillståndet i det samhälle vi skapat. Kanske måste vi också tillstå detsamma inom kyrkan: vi får de präster och predikanter vi förtjänar. De som bäst behärskar underhållningskulturens sitcoms.