Senior cleri

 
I går kväll: mässa i Mariakyrkan i Halmstad under kyrkornas internationella bönevecka för kristen enhet. Samma dag, den 19 januari, fyller Svenska kyrkans senior cleri – hederstitel för den till levnadsåren äldste prästen – Olof Andrén 100 år.
Innan mässan i Mariakyrkan samtalar jag en halvtimme med en av församlingens kyrkoherdar under ett kvarts sekel, prästen Tore Sjöblom, 97 år. Han är den näst äldste prästen i Svenska kyrkan. Olof Andrén träffade jag senast för en månad sedan, då han satt på första bänken när jag höll kvällsföredrag i S:t Ansgars kyrka i Uppsala.
Dessa fäder är levande länkar till en berättelse som vi numera bara kommer i kontakt med genom böckerna. Tore Sjöblom blev prästvigd i en tid när ingen visste vad en stola var, och när prästen inte hade tillåtelse att själv kommunicera i mässan om annan präst inte var närvarande. Han är fylld av energi, har tagit bussen till kyrkan i snöovädret och även deltagit under föreläsningarna tidigare på dagen. Trots att han firat tusen och åter tusen mässor under sitt liv deltar han i kvällens mässa med absolut närvaro. Det händer fortfarande att han, likt Olof Andrén, själv tjänstgör i mässan.
Jag är tacksam över att ha fått möta – inte bara läsa om – präster som Olof Andrén och Tore Sjöblom. Varje tanke på att bli något ”stort” har varit dem främmande. Deras hållning till det livsuppdrag som blev dem givet sammanfattar en syn på prästämbetet som inte får gå förlorad. Olof Andrén och Tore Sjöblom har levt sina liv i den självklara övertygelsen att prästens enda företräde är företrädet att tjäna. Därur har de hämtat sin kraft och sin arbetsglädje. Och därför har de aldrig gått i pension.