Så inte bland törnen

 
På fastans tionde dag, när vi tillryggalagt en fjärdedel av sträckan mot påsken, hör vi profeten Jeremia säga: ”Bryt er ny mark, så inte bland törnen.” (Jer 4:3) Orden är i första hand riktade till den som undervisar. Det är fruktlöst att predika för hjärtan där törnen och tistlar fått fäste. Det borde mana predikanterna till en smula mindre vidlyftighet.
Vi känner igen bilden från Jesu liknelse. ”Sådden bland tistlarna, det är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt.”
Men detta andliga råd gäller även det egna livet. Den frukt vi skördar av vår personliga bibelläsning står i förhållande till jordmånen i våra hjärtan. Distraktionerna från ”världsliga bekymmer” kväver den bästa sådd innan den ens börjat gro. Först måste hjärtats mark plöjas. Omvändelsen, bönen och fastan är de handlingar som rensar bort tistlarna och gör läsningen fruktbar.
Och när vi nu förbereder oss för söndagens gudstjänst: just den uppgiften har den inledande delen av liturgin när vi kommer tillsammans för att fira Herrens uppståndelse. Samlingen, som ger tid för eftertanke och syndabekännelse, som väcker kyrieropet – Herre, förbarma dig! – och får tacksägelsen över Guds oändliga godhet att skölja över hjärtat, är den del av gudstjänsten som bryter upp marken och gör vårt inre till den goda jord som kan ta emot Gud ord.
Denna ”liturgi” kan vi sedan tillämpa i vår egen läsning: först bönen som rensar och renar hjärtan, därefter lyssnandet till Ordet som nu har alla förutsättningar att bära rik frukt, hundrafalt.