Om att sitta tyst i ett rum

Benägenheten att göra saker alltför komplicerade blir ofta som mest påtaglig när det kommer till det andliga livet. Anthony Bloom berättar i en av sina böcker om hur han vid ett hembesök hos ett äldre par mötte en kvinna som misströstade över sitt andliga liv. Trots att hon upprepade Jesusbönen dag och natt kändes det som att hon befann sig i en öken.

”Får jag ge dig ett råd”, sa metropoliten Anthony. ”Men då måste du lova att följa det.”

”Det får du mycket gärna”, svarade kvinnan. ”Och jag lovar att göra precis vad du ber mig om.”

Anthony Bloom fortsatte:

”Från och med nu vill jag att du ska ägna en halvtimme varje dag åt att inte be några böner alls, utan bara sitta i din stol och sticka inför Guds ansikte.”

Rådet förvandlade fullständigt kvinnans andliga liv.

En kontemplativ livskallelse är inte reserverad för klosterfolk och vissa fromt lagda personer. Som Erik Varden uttryckt det: ”Jag är övertygad om att människan i grunden är kontemplativ till sin natur.” Att vi i vår kultur har svårt att leva i vad som är vår naturliga kallelse hör i grad samman med att vi gjort oss beroende av distraktioner. Därur kommer inte bara vår frustration utan också många av våra aggressioner. 

”Mänsklighetens alla problem”, sa Blaise Pascal, ”härrör från vår oförmåga att sitta tysta i ett rum ensamma.”