Och på den helige Ande

 
Nu följer en mening i Nicenum, den ekumeniska trosbekännelsen från 300-talet, som under stor noggrannhet formulerades vid det andra kyrkomötet, det som hölls i Konstantinopel 381:
Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Faders, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna.
När kyrkan med eftertryck hållit fast vid tron på Sonens gudom återstod att reflektera över en fråga som det ännu vid denna tid rådde en utbredd osäkerhet kring: Vad eller vem är det som Jesus talar om som ”en annan hjälpare”? Är Anden ett namn på en dimension, en egenskap i Gud? Eller är det Gud själv som kommer till människan i den helige Ande?
De kappadokiska kyrkofäderna – Basileios av Caeareaa, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa – kom att spela en avgörande roll när tron på den helige Ande stärktes. Ett huvudargument, liksom när man hade talat om Jesus, var att det måste finnas ett samband mellan vad Gud gör och vem Gud är. Den som är delaktighet i Guds handlingar är rimligen också delaktig i Guds väsen.
När Anden uppfyller en människa är det inte en energi som genomströmmar henne. Det är Gud själv, i sin fullhet, som tar sin boning i henne. Detta är det nya, det oerhörda och det tidigare ohörda när evangeliet utbreds.