När kyrkan upphör att vara eskatologisk
Protestantismen var ett försök att rädda tron, rena den från att reduceras till religion. Men protestanterna har betalat ett högt pris för att de förnekat eskatologin och ersatt den med personlig individuell frälsning och därigenom i själva verket förnekat kyrkan.
Detta korta utdrag ur Alexander Schmemanns dagbok – publicerad 17 år efter hans död – sätter fingret på den ambivalens som präglar så mycket nutida kristendom: ambivalensen i förhållande till världen. En konstlad distinktion mellan kyrka och värld vars två ytterligheter är spiritualism (svärmeri, överandlighet) och sekularism.
Schmemann stora teologiska tanke var eskatologin, inte som en lära om framtiden men som närvaron i denna värld av den tillkommande världen, av Guds rike. Därför kunde han hålla tre tankar i huvudet samtidigt: världen är god, världen är fallen, världen är återlöst.
Det var denna eskatologiska vision som gjorde Alexander Schmemann till en livets och glädjens teolog. ”Det bekymrar mig”, kunde han säga, ”att i de voluminösa dogmatiska system som vi ärvt så är praktiskt taget varje term förklarad och diskuterad utom just det enda ord som det kristna evangeliet börjar och slutar med: glädje.”
Hade Schmemann levt i dag skulle han förmodligen sagt att skälet till att många kristna förhåller sig så tafatta till den globala kris som klimatförändringarna skapat, är att kyrkan upphört att vara eskatologisk och istället gjort världen eskatologisk.