När girigheten normaliseras

 
Under apostlafastans avslutning ska vi se på några av de ”vägvisare” som ger riktning åt vår kommunitet (Regeln sid 17-18). I en av dessa uppmuntras kommunitetens medlemmar
* att i solidaritet med världens fattiga ta steg för ett miljövänligare liv och göra konkreta insatser för att dela med sig av sitt överflöd.
I en kristen ”regel” är detta inte ett appendix. Som Ivone Gebara (munkavlad av Vatikanen på 1990-talet) skriver: ”Det viktigaste kristendomen har gett mig är min oförmåga att anpassa mig till den orättvisa och smärta som de fattiga utsätts för.”
När Guds vrede brinner i de bibliska profeterna, som om de svalt en eld, står avguderi och social orättfärdighet i förgrunden. Profeterna vänder sig mot en kultur som normaliserat girigheten.
Den profetiska etikens själ går inte att ta miste på: Vilken roll spelar offer och tempel, lovsång och liturgi, om rättfärdighet och medkänsla med den fattige och främlingen saknas? Profeternas svar är: Ingen alls.