Mystikerns bekännelse

 
Varje fastedag är en påminnelse om varför vi lever. Hela vårt liv är en vandring mot den förening som Jesus ger uttryck för med enkla ord: ”Jag och Fadern är ett”. I dessa ord ligger mystikerns självklara bekännelse – och varje kristen är kallad att bli en mystiker.
Den som smakat något av denna enhet, kan säga med Jacob Böhme: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag är ingenting.” Eller som Martin Lönnebo, när förlaget frågade om han kunde tänka sig att skriva en självbiografi. ”Då kan den heta: Jag är ingenting. I det stora hela är det allt.”
I den bekännelsen finns ingen stukad självkänsla. Bara den hemliga förvissningen om att ”nu lever inte längre jag, det är Kristus som lever i mig”. Den som vet det, är allt.