Mässfall på pingstdagen?
1700 år efter det första ekumeniska konciliet i Nicea, och 100 år efter det ekumeniska mötet i Stockholm med ärkebiskop Nathan Söderblom som värd, har år 2025 utlysts till ett ”ekumeniskt år”. Sveriges Kristna Råd har uppmanat kyrkor och församlingar att i synnerhet under pingsten fira ekumeniska gudstjänster, något som denna helg glädjande nog sker på många platser.
Inför deltagandet i några av dessa – i Västerås domkyrka på pingstdagens förmiddag och i motsvarande katedral i Karlstad samma kväll – fick jag dock ett oroande besked: ingen mässa skulle firas i någon av pingstgudstjänsterna. Att en kvällsgudstjänst firas utan eukaristi må vara hänt; de flesta har troligen varit med om en mässa tidigare på dagen. Men att pingstdagens huvudgudstjänst i en domkyrka skulle komma att firas utan högmässa – var det verkligen möjligt?
Jag ville försäkra mig om att jag uppfattat saken rätt och fick bekräftat att det mycket riktigt förhöll sig så. Förklaringen? Man ”tänker ekumeniskt”.
Ekumeniskt?
Man kan stilla undra vari det ekumeniska består i att kyrkorna inte kan, eller vill, mötas i sakramental enhet. I andanom kan jag höra Gunnel Vallquists, salig i åminnelse, ironiska tolkning av den officiella ekumenikens hållning: ”Nattvarden är enhetens sakrament – därför måste vi än så länge begå den åtskilda.”
Kanske har ingen i modern tid varit radikalare i denna fråga än den koptiske klosterfadern Matta-al Mikin (d. 2006). En nutida ökenfader och andlig mästare i en av kristenhetens äldsta kyrkor, som enträget ropade kristenheten samman till Herrens bord. Inte som ett hägrande mål efter mödosamma debatter, utan som den plats där vi på vandringen mot enhet blir seende och känner igen varandra som bröder och systrar när brödet bryts och kalken delas.
En nutida ökenfader och andlig mästare i en av kristenhetens äldsta kyrkor, som enträget ropade kristenheten samman till Herrens bord.
I sin lilla skrift Enhet ger liv, det kanske mest brännande inlägg som publicerats på svenska när det kommer till ekumenisk reflexion och handling, ställer Matta al-Miskin frågan: ”Var börjar vi? Med bokstaven eller med Anden? Med lagen eller med livet? Med trons och lärotraditionens innehåll eller med dess väsen?” Och han fortsätter:
Vi skall ha klart för oss att om vi börjar med bokstaven dödar vi Anden. Våra möten resulterar då inte i något annat än nakna formler och ord. Börjar vi med lagen kommer den att övertyga oss om att vi alltid har rätt och de andra alltid har fel. Så går vi runt, runt, till tiden – och med den livet – glider ifrån oss … Vi måste börja leva tillsammans i trons innersta och enda väsen innan vi kan enas om innehållet.
Katoliken och akademiledamoten Gunnel Vallquist drog sig inte för att påtala den klyfta som hon menade uppstått mellan kyrkliga ledare och teologer å ena sidan och lekfolket å den andra. Hon kände av kraften i de underströmmar hon själv var en del av och konstaterade att ”trycket ’nedifrån’ blir allt starkare; det kyrkliga gränsförsvarets vallar spricker mer och mer och upprätthålls i praktiken allt mindre”. Och hon ställde den mycket enkla och till synes självklara frågan:
Vad är egentligen för oss det centrala i nattvardsgemenskapen? Är det renlärighet, institutionell samhörighet och juridiskt oantastlig ’succession’ eller är det tron på den uppståndne Frälsaren och kärlek till bröderna?
Skulle jag nu alltså för första gången på mer ett kvarts sekel få fira en pingstdag utan mässa? I min rådvillhet sände jag en rad till biskop Mikael i Västerås och undrade försiktigt om han möjligen firade en mässa på pingstdagens morgon. Svaret kom med vändande post: ”Jag firar mässa i biskopsgårdens kapell klockan 8 på pingstdagen. Välkommen!”
(Pingstoktaven är en fastefri vecka; nästa inlägg i fastebloggen kommer vid apostlafastans början, den 16 juni. Från och med årets apostalfastan publiceras fastebloggen endast på: https://fastebloggen.substack.com )
