Kampen tätnar

 
Vi går nu in i den andra söndagen i fastan, och kampen tätnar. Så till den grad att aposteln utbrister i episteln: Jag är tuktad, men inte till döds. (2 Kor 6:9)
Är det alltså så vi skall se på prövningen, ja rentav på frestelserna i våra liv: som en fostran, nödvändig för vår mognad? Var det detta ökenfäderna menade när de sa: ”Utan frestelser kan ingen bli frälst.”?
Patriarken Jakobs nattliga tvekamp med Gud som lämnade honom fysiskt märkt för livet – söndagens gammaltestamentliga läsning – har i alla tider lästs som en skildring av trons natt: de tider i våra liv när tron varit så hårt prövad att vi undrat om vi skulle förlora den.
När tron sätts på prov frestas vi att tänka att vår andlighet är otillräcklig. Då behöver vi lyssna till gudsälskarna. De som kan berätta för oss att vägen till det rikare livet med Gud går genom natten, tystnaden och tomheten. En kamp just lik den Jakob utkämpade vid Jabboks vad och Jesus i Getsemane, där himlen tedde sig som koppar och Fadern tystnade när Sonen bad om en utväg.