Intill slutet

Den kommande söndagens bibelläsningar har ett hisnande spann: de tar oss från början till slutet. Gud skapar en värld om vilken det bara finns ett att säga: ”Det var mycket gott.” Men hur vågar Gud lägga denna outsägligt vackra värld i människans händer? Är det för att människan i sin natur äger potential att, med orden som avslutar episteln den nionde söndagen efter trefaldighet, låta “Gud förhärligas i allt”?

Ändå inleds läsningen från Första Petrusbrevet med ett apokalyptiskt penseldrag: ”Nu är slutet på allting nära.” Men om slutet är nära, varför ska vi då be, älska hängivet, praktisera gästfrihet? För att inte förlora hoppet. När hoppet slocknar blir cynismen vårt enda sätt att härda ut. Gud antar karikatyren av ”en hård man” och rädslan blir en allt starkare drivkraft. ”Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden.” 

När Gud får skepnad av en hämnande despot, är det så underligt om allt tal om slutet blir en skräcksaga? Då är det kanske nödvändigt att bli ateist? Det finns ju, som Simone Weil uttryckt det, två slags ateism, varav den ena innebär en rening av gudsbegreppet.

Kan man alltså tala om slutet utan att hemfalla och undergångsstämningar? Det är just vad episteln denna söndag gör. För vad är slutet i biblisk tro? ”Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft.” (1 Kor 15:24). Därför säger Hebreerbrevets författare: ”Jag önskar att ni alla ända till slutet måtte visa samma iver att få se ert hopp uppfyllt” (Heb 6:11).

Av allt det vi har fått att förvalta är inget viktigare än hoppet. Det är hoppet som hjälper oss att be, praktisera gästfrihet, älska hängivet – intill slutet.