Ingen annan väg

Under den gångna helgens Martin Lönnebo-sympsoium – Hoppets arkitekt – blev vi påminda om en person vars rum i det stora gemensamma världshuset varit den kristna mystiken. Det var där han kände sig som mest hemma och fann de insikter som vi så väl behöver i en desorienterad tid. När han summerade och blickade tillbaka kunde han skriva:

Gemenskapen har förblivit det stora i mitt liv, med människor, all naturen och Gud. Jag är så tacksam. Men det jag har behövt ett helt liv för att börja känna (förstå är inte rätta ordet) är att den Stora ensamheten är vägen till den Stora gemenskapen och att ingen annan väg finnes. Det är därför jag tror att det första i arbetet för ”världens räddning” är att sätta sig alldeles stilla, ensam, tyst och begrundande: Vem är jag? Vad är min plats? Vad är mitt ärende. Först sedan bör vi fråga: Vilka är vi, jag och alla de andra? Vad är vår plats och vårt ärende? Och sist: Vad kan vi göra nu?