Icke-våldets Gud?
Det är ingen vacker läsning, den vi får del av från Första Kungaboken i dagens lektionarium (2:12–25). Och det skulle bara stundtals bli bättre. Med tiden sjunker folket, i sina ledares spår, allt djupare. Längre fram i böckerna om Israels och Judas kungar möter vi den förkrossande kommentaren: ”De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet.”
Kungaböckerna och Krönikeböckerna är bitvis en fasaväckande historia. Föreställningen om en nyckfull Gud, en gud som är en spegelbild av människan när hon är som värst, kan få näring av en alltför lättvindig läsning av den hebreiska Bibeln.
Men möter vi inte i de gammaltestamentliga texterna ett gudomligt sanktionerat våld? När profeter som Jesaja och Jeremia, fostrade vid Guds hjärta, träder fram har uppenbarligen något förändrats. Jeremia uppmanar sina politiska ledare att lägga ner svärdet. Är det Herren som förändrats? Är det profeten? Eller är det bilden av Gud som luttrats? Som jesuiten Daniel Berrigan uttrycker det när han reflekterar över dessa bibeltexter: ”Har icke-våldets Gud långt om länge kisat genom den moraliska dimma som höljt sig över mänskligheten?”
Vilka bilder av Gud är tillförlitliga, trogna erfarenheten, en gåva från människor som ”sett Gud och fått leva”? Vilka är fingerade, förvrängda och smaklösa avbildningar som tjänar mörka syften? Vi behöver ständigt ställa oss frågor som dessa.