Icke-motståndets väg

 
I vårt synaxarium firar vi idag minnet av Lev Gillet, en av 1900-talets radikala brobyggare och ekumener i kristenheten och en viktig inspiratör för vår kommunitet.
Som en kommentar till Jesu ord ”värj er inte mot det onda” – icke-motstånd enligt evangeliet – skriver denne munk från östkyrkan:
Här står valet inte mellan strid och icke-strid utan mellan strid och lidande – och att segra genom lidandet. Den seger som striden ger är bara skenbar, den är fåfänglighet och illusion, ty Jesus är den yttersta verkligheten… Det icke-motstånd som Jesus ger exempel på är varken eftergivenhet mot det onda eller ren passivitet. Det är en positiv reaktion. Det är det svar som kärleken, den kärlek som Jesus personifierar, sätter emot det ondas anslag. Det omedelbara resultatet av detta tycks vara det ondas seger. Men i längden är kärlekens makt den starkaste. Uppståndelsen följer efter lidandet. Martyrernas icke-motstånd tröttade ut och fascinerade deras efterföljare. Det utgjutna blodet blev en garant för evangeliets spridning. En svag och vanmäktig pacifism? Nej. En flammande och segerrik låga. Om Jesus i Getsemane hade bett sin Fader att sända tolv legioner änglar till hans hjälp skulle det inte ha blivit någon påsk, inte heller någon pingst.