Gudomlig liturgi

Varför kallas liturgin ”gudomlig” i östlig tradition? Därför att den gudomliggör människan: den öppnar hennes ögon, med åtföljande vördnad och ömhet, för hur allt skapat är vävt i ett stycke. Att röra vid världen är att röra vid Gud. Att exploatera jorden är att vanära Gud.

Liturgins tillvänjning till ett sakramentalt förhållningssätt till materien föder en ekologisk vision driven av kärlek, inte av fruktan. Som Kallistos Ware uttrycker det: ”Vi kan inte rädda det som vi inte älskar.” Denna kärlek till naturen är ett genomgående drag i den heliga historien. Pavel Florenskijs porträtt av starets Isidor kan få representera otaliga liknande skildringar av en ”ontologisk tillgivenhet” i helgonlitteraturen:

Han lyssnade till Guds skapelse och Guds skapelse lyssnade till honom. Osynliga trådar förband honom med hela skapelsens fördolda hjärta. Inte endast var världen ett tecken för starets Isidor, utan staretsen var ett tecken för världen.