Fri först bland de döda
Den första fredagen i fastan är en åminnelse av den fredag som väntar när Stora fastan når sin kulmen. Bland Psaltarens klagopsalmer finns en som mer än andra är skuggad av denna fredag. Den åttioåttonde. Gud förblir dödstyst rakt igenom denna tröstlösa litania. Bedjaren har nått vägs ände:
Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut.
I Psalm 88 slår vi följe med någon som inte bara står vid dödens port, men är förlorad i underjordens labyrinter. Bortom allt hopp, utom räddning. Han är ”lik de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns, som inte längre nås av din hand”. Ingen katastrof kan vara större än att vara fullständigt bortglömd, förskjuten, utom räckhåll för Guds hand. Om inte ens Gud minns dessa döda, vem ska då återkalla minnet av dem?
Är det alls möjligt att fortsätta kalla Gud ”min Gud” när man inte får minsta reaktion från den man riktar sin bön till? Är det inte en provokation? Den Gud vars tystnad känns som ett hån, envisas psalmisten likväl med att kalla min Gud. I antikens Israel kunde man inte föreställa sig att Gud inte hörde. Därför var Guds tystnad också ett slags svar, ett tecken, men inte på att Gud är oförmögen eller ovillig att höra.
Just när psalmistens steg tonar bort i Hades uppfångar vi ropet, här i Septuagintas översättning:
Jag är som en man utan livskraft, en som är fri först bland de döda.
En som är fri först bland de döda. Vad betyder de märkliga orden? För kyrkofäderna rymde denna mångbottnade strof i psalmistens poesi en profetia. De syftar till Kristus som säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.” (Joh 10:18) Av fri vilja dör Jesus, han överlämnar sig åt döden snarare än blir överlämnad. Genom denna frivilliga död uppenbaras Guds härlighet. Bland de döda i dödsriket är han fri, eftersom ingen kunde beslå honom med synd, och han kan därför ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:15). Därmed blir orden även en profetia om den som, likt psalmisten i Psalm 88, aldrig befriades från sitt elände: I Kristus, genom hans påsk, blev hon ”fri först bland de döda”.
