Från chronos till kairos
Frågan om tiden kom att bli en av mina mest drabbande existentiella erfarenheter i mina första möten med den urgamla klostertraditionen i Egypten för många år sen.
Den koptiske munken som såg på mig, plirade med ögonen, och frågade: ”Hur lång tid tog det för dig att resa hit?” Innan jag hunnit svara sa han: ”Jag antar att du rest hit på en dag. Du har ju kommit med flyg.” Efter ett par sekunder tillade han:
– Tänk nu på att tjugo år här hos oss bara är en början!
Drev han med mig? Hur menade han? Jag hade kommit till en plats där livet, och tiden, mättes med en helt annan måttstock än jag var van vid. Där man inte hastade från plats till plats. Där man visste att tiden alltid är sanningens vän. Det skulle ta lång tid innan det långsamt gick in: den väg vi vandrar som människor, till oss själva och till Gud, är lång att gå. Det viktiga är inte hur långt vi hunnit, vi vet det inte ens själva. Det räcker att vi börjat gå vägen. Och reser oss upp och fortsätter när vi faller.
Det var nu jag insåg att en del av min kris som ung pastor vid denna tid handlade om tiden. Det måste hända nu! Omedelbart! I all sin entusiasm märker man inte själv hur lätt man lånar sig åt det som vetter åt det manipulerande. Inte medvetet, men ivern kan förföra. Den lättnad som började infinna sig med ett annat förhållningssätt till tiden – och därmed till allt som hade att göra med resultat, statistik, framgång – kom att få avgörande betydelse för den fortsatta riktningen.
Det var början på ett skifte från chronos till kairos. Medan chronos är den sekulära tiden är kairos den återlösta tiden. Varje gudstjänst vill inprägla i oss den hållning till tiden som hör till det kommande riket. Redan i mässans öppning tar prästen med församlingen över tröskeln till en annan tid, något som blir allra tydligast i den ortodoxa liturgin. När förberedelserna inför gudstjänsten går in i sitt slutskede vänder sig diakonen till prästen och säger med ord ur Psaltaren 119: Det är tid för Herren att handla.
Nu närmar sig Kristi tid, kairos, den tid då varje handling är fri från ansträngning och all väntan befriad från otålighet.
