”Först sjunger vi, sedan tror vi”

 
Tristess är en andlig sjukdom som drabbar när alla dagar tycks likadana. Rutinen blir en hinna som hindrar oss att välkomna varje dag med förundran. Och när livet tycks välbekant och alldagligt tystnar hänförelsen.
Ledan är smittsam och dödande, men inte obotlig. Försöken att bota den med underhållning ökar dock bara passiviteten. Underhållningens motpol är lovprisningen, firandet i förundran över ögonblickets storhet, åkallan av Guds närvaro dold i hans frånvaro. Men eftersom underhållning blivit obligatorisk i vår kultur reagerar vi inte längre när även gudstjänster blir förströelse och muntration.
”Hemligheten till att förbli andligt levande är att lovprisa”, skriver Abraham Heschel. Firandet föregår tron. I ögonblick av förundran anar vi livets mening. ”Först sjunger vi, sedan tror vi.”