Spiritualitet för en våldsam tid

Den förste i Bibeln som öppet pläderade för icke-våld i mötet med en militär fiendemakt var profeten Jeremia. Följaktligen betraktades han som en förrädare av sina landsmän. En quisling. Alla ville bli av med honom. 

Det är inte självklart att vi noterar det anmärkningsvärda som sker när Jeremia uppmanar den politiska ledningen i Jerusalem att lägga ner vapnen när den babyloniska arméns stöveltramp hörs på avstånd: mitt bland alla gammaltestamentliga texter om gudomligt sanktionerat våld möter vi plötsligt en Gud som pläderar för icke-våld. Någon eller något har uppenbarligen förändrats. Är det Herren? Är det profeten? Eller är det profetens bild av Gud?

Genom Jeremia börjar Gud lära människan ett nytt etos, ett annorlunda sätt att reagera på provokationer. Men det går långsamt, stegvis, och sker inte fullt ut ens genom en klarsynt profet. Men en som är större än Jeremia skulle en dag vandra på denna jord, omutlig i sitt konsekventa nej till varje våldshandling och beredd att dö för sin övertygelse. I Kristus råder inte längre någon ambivalens. Ordet och svärdet kan omöjligen existera tillsammans. Svärdet tillintetgör Ordet. En gång för alla har vi förbjudits att döda fienden, i ord som i handling, vare sig det sanktioneras av staten eller inte. Och nu förkunnar Jeremia – Kristuslikt – för sitt folk: Möt inte våld med våld! 

Men i en våldsam tid har vi svårt att ta till oss en spiritualitet beväpnad med inget annat än tron, hoppet och den medlidande kärleken. Den avfärdas som naiv.