Ekumenik i dissidenternas anda
Efter söndagens mässa i centrala Prag samtalar jag med Tomás Halík om hans senaste bok, visionen om den tredje ekumeniken och den radikala transformation som han menar att kyrkan måste genomgå för att i framtiden inte ideologiseras eller förlora sin själ i en konturlös spiritualitet. ”Kyrkan står nu inför ett avgörande vägskäl”, framhåller han.
Men minst lika intressant är hans personliga berättelser från tiden då han fann vägen till en kristen tro, och de underjordiska ”samtalsceller” han kom att bli en del av tillsammans med bland andra sin vän, dramatikern Václav Havel, innan murens fall 1989.
”Vad var det som gjorde att du som växt upp under Stalinerans svåra förtryck blev en övertygad kristen i 18-årsåldern?” frågar jag.
”Min familj var sekulär-humanistisk utan någon som helst kontakt med kyrkan. Mitt första intresse för kristendomen var mer estetiskt och intellektuellt. Jag tilltalades av arkitekturen i många av de vackra kyrkorna och började även mot slutet av studietiden läsa en del kristen litteratur, Chesterton till exempel. Delvis var det nog en protesthandling mot den påtvingade ateistiska ideologin. Men det som kom att få störst betydelse var mötet med en del kristna tänkare, några av dem präster, som tillbringat 10–15 år i fängelse. De hade blivit frigivna under den så kallade Pragvåren i slutet av 1960-talet, den liberalisering i samhället som skedde innan Sovjetregimen på nytt drog åt tumskruvarna genom ockupationen 1968.”
”Vad som gjorde så starkt intryck på mig var att se hur de inte var brutna eller bittra efter så många år i fängelse!”, säger Tomás Halík med eftertryck. “De var öppna och fördomsfria, med humor och en inre, andlig styrka.”
“Det var dessa som blev mina andliga lärare”, berättar han och tillägger: “Det märkliga var att de tycktes vara de enda som vid denna tid hade förstått andan i Andra Vatikankoncilitet.” ‘
Det tidiga 1960-talets förnyelsekoncilium i den romersk-katolska kyrkan hade öppnat för Andens vind i kyrkan, men i de katolska länderna bakom järnridån, som Tjeckoslovakien, hade konciliet hittills bara förmedlats på ett artificiellt plan. Man kanske börjat fira mässan versus populum och på folkspråket, men inte förstått den djupare dimensionen av detta reformkoncilium vars nyckelord var aggiornamento,den “uppdatering” som inte minst var en följd av ett återvändande till Bibeln och patristikens källor. Tomás Halík fortsätter:
”För dessa människor hade fängelsetiden inneburit en befrielse från den gamla tidens triumfalistiska katolicism. I möten mellan protestanter, ortodoxa och en del fritänkande marxister som också satt fängslade hade det uppstått en ”spontan ekumenik”. När de kom ut, och närde en dröm om en fri kyrka som var öppen, ekumenisk och dialogisk, var deras reaktion när de nu fick ta del av vad som skett under konciliet: ”Det är ju just detta som vi har väntat på!”
Under perioden efter 1968, när förtrycket gick in i en ny fas, mer sofistikerad och inte lika brutal som tidigare, fortsatte Halík sina studier i filosofi och teologi i vad han beskriver som ett slags “underjordiska seminarier”. Man möttes för föreläsningar och samtal i privata lägenheter. Det var här han lärde känna dramatikern Václav Havel, liksom andra framträdande dissidenter, författare, journalister och teologer. Då och då fick man besök av gästlärare från väst som kom till Tjeckoslovakien på turistvisum för att föreläsa i de privata hem där man möttes, personer som Charles Taylor och Jacques Derrida liksom teologer som Hans Küng och Walter Kasper.
Många av dessa seminarier hölls i en lägenhet som tillhörde Vaclav Havels bror, Ivan. Václav Havel själv deltog ofta och ibland möttes man även veckovis i ett litet torp som den tjeckiske dissidenten och dramatikern, som senare blev landets president, ägde i Böhmen.
“Václav Havel var en fantastisk kock”, berättar Tomás Halík. “Han lagade mat åt oss men var också en mycket uppmärksam lyssnare. Han sa inte mycket under våra diskussioner, men ställde frågor och lyssnade. Han var oerhört intuitiv, som den konstnär han var, och hade en unik förmåga att fånga upp de centrala tankarna i våra samtal som han sedan formulerade på sitt eget sätt.”
När Václav Havel efter murens fall oväntat valdes till president i Tjeckoslovakien och höll sina politiska tal utomlands, kunde Tomás Halík känna igen mycket av det som hade avhandlats i dessa samtal.
“Václav Havel förde in ett helt nytt språk i politiken. Ett existentiellt språk. Det var hans stora bidrag och skälet till det inflytande han fick.”
För egen del kom jag i början av 1990-talet att läsa det mesta som publicerades av Václav Havel på svenska. Hans reflexioner om “ett liv i sanning” – han prisade dem som ”vinnlägger sig om att högt säga vad de tänker” – fick avgörande i betydelse i den kris jag då upplevde som ung pastor. Jag minns särskilt några meningar i det tal han höll när han i april 1990 utnämnts till hedersdoktor vid hebreiska universitetet i Jerusalem:
Ju längre ned jag befinner mig, desto mer passande tycks mig min plats; och ju högre upp jag befinner mig, desto starkare blir min misstanke att det har skett något misstag. Och för varje steg av vägen känner jag vilken stor fördel det är för mig som president att veta att jag när som helst, och med rätta, kan avlägsnas från min position.
