… så att vi i morgon får glädjas

 
Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. (Joh 31:32)
Fastans drama – i dag är dess sista dag – är en dragningskamp. Bakom oss ligger fyrtio dagar när det blivit uppenbart att vi lever i spänningsfältet mellan den lidande kärlekens Herre och denna världens härskare. Vi dras alla i bägge riktningarna. Vi känner av tvetydigheten i våra egna liv. Vi vill bry oss, visa omsorg, vara generösa. Men vi vill också värna vårt eget, försvara oss, ha det på vårt eget sätt.
Fastetiden intensifierar dragningskampen. Jesus vill dra oss till sig för att leva i hans nya värld. Dra oss in i ett läkande liv av generositet, förlåtelse och gästfrihet. Bort från en toxisk tillvaro av girighet, fruktan, ängslan och brutalitet.
Processen pågår för fullt hos oss alla. Vi dras åt båda hållen. Nu ska det avgöras vem som får övertaget. Nu är denna världens furste dömd. Nu har den självutgivande kärleken förkroppsligats i honom som sa: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör blir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
Påsken är denna rika skörd, denna nya glädje, denna ojämförliga frihet, denna lättnad. Men påsken når vi bara via den fredag som drar oss bort från oss själva, in i den kärlek som inte är utmanande, inte självisk, som inte brusar upp och inte vill någon något ont. Den fredag vi går firade är en magnet, som i dag vill dra oss alla till sig, så att vi i morgon får glädjas över en ny värld, strålande i påskens glädje.
Bild från gårdagens gravläggningsgudstjänst i Bjärka-Säby.