Det evinnerliga pratandet

 
Slutligen sätter Efraims fastebön fingret på de tomma orden. Språket och vår förmåga att tala betraktas av kyrkofäderna som gudslikhetens sigill hos människan. Gud har själv uppenbarat sig i Ordet. Av alla skapade varelser är det bara människan som fått gåvan att tala. Men den högsta gåvan rymmer den största faran. På samma gång som den utgör människans adelsmärke, speglar den hennes fall och undergång. Orden bygger upp och orden bryter ned. Talet ger liv och talet dödar. “Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna”, skriver Adrienne von Spyer.

Så har Efraim sammanfattat de hinder som måste övervinnas – och som Gud ensam kan hela oss från. Den första delen av vår fastebön är ett rop från botten av vår hjälplöshet. Därefter vänds bönen till de positiva aspekterna av vår fasta, den upprättelse vår längtan sträcker sig mot.