Den onda cirkeln bryts

 
De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vindgårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.
Jesaja 2:4
De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er. Krig och krigsrykten alltid att höras. De starka kommer alltid att äta de svaga, världen att vara en hotfull och vettlös plats.
Så står det skrivet. Inpräntat, som ett mantra, i texter och sinnen. I evigheters evighet.
Men mitt i hopplösheten tecknar poeten i advent en vision av en annan dag. Vi vet inte när, men vi kan vara säkra på att den kommer. Poeten är viss: döendet och dödandet kommer inte att vara för evigt. Hur kan han veta? Hur vågar han tro? Ett annat ord är uttalat. Ett annat beslut fattat.
Hammarslagen hörs i staden, järn mot järn, när bomber oskadliggörs och vapensystem desarmeras. Fruktan skingras. Hatet punkteras. Rivaliteter dunstar. Den onda cirkeln är bruten. Världens ledare överträffar nu varandra, likt herdar, i omsorg om jorden, kärlek till skapelsen, frikostighet mot nästan. Livet firar sin återkomst.
Visionen låter som en orimlighet. En dröm. Det gjorde den redan första gången den uttalades. Men advent är ingen tid för dagdrömmar, advent annonserar en ny verklighet. Det är inte profeten Jesajas poesi som är i det blå, det är de gamla dödsbringande maktförhållandena, lögnerna, utpressningarna, bevakandet av privilegier. Som när det sägs om två världsledare: ”De skall sitta vid samma bord och ljuga för varandra.” (Dan 11:27)
Detta är det orimliga. I våra nationer, parlament, kyrkor och familjer. Inget av detta kan bestå när den lidande Gudens kärlek bryter den onda cirkeln. Vad vi under ögonblick anat i våra egna liv, kommer att hända över hela vår jord. ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord…”