Den lidandes nödrop
När vi nu går in i passionstiden och fastans två sista veckor, vänder vi uppmärksamheten mot Psaltaren och några av de så kallade passionspsalmerna i vilka kyrkan igenkänt Kristi lidandes väg. Till att börja med ska vi se närmare på Psalm 22. Den har en särställning bland passionspsalmerna genom att dess inledande ord citeras direkt av Jesus vid korsfästelsen: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.
I likhet med alla psalmer har den ett konkret historiskt ursprung. Det är det lidande Israels stora nödrop till den tigande Guden vi hör. Här utspelar sig ett trons drama som börjar med övergivenhetens förtvivlan – ”du har övergivit mig … du svarar inte … du är långt borta” (v1–3) – och så småningom slutar i en rungande doxologi: ”Du är källan till min lovsång” (v 26). Hur blir en så dramatisk omkastning i psalmen möjlig?
Den första vi slås av i psalmen är hur Guds frånvaro inte leder in i agnostisk håglöshet, snarare i påträngande bön. Inte genom en teologisk undanmanöver. Psalmisten försöker inte bortförklara Guds frånvaro, men framhärdar i sin tro på denne Gud som sin egen Gud: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” En kritisk fråga infinner sig. Stämmer det att Gud kommer och går? Att den Gud som varit närvarande i en tid, är frånvarande i en annan?
Teologins förklaring av sådana erfarenheter har ofta varit att Gud ”tycks” vara frånvarande; han är det inte i verkligheten. Walter Brueggemann menar dock att detta ”tycks” riskerar att leda in i doketismens låtsasteologi. (”Det verkar bara så, men är det egentligen inte.”) Men psalmisten ägnar sig inte åt en retorisk lek, han är inte beredd att omdefiniera sin erfarenhet av övergivenhet, inte ens i ett försök att försvara Gud. Han känner sig dessutom fri att ohämmat ge röst såväl åt sin övertygelse att Gud har övergivit dem, som att de har rätt att förvänta sig mer än så av Gud. Detta är bara en av många psalmer som visar hur högt i tak det är när Israel för dialog med Gud.
Men framför allt vittnar psalmen om övertygelsen att allvarligt menad bön gör skillnad. Bönen rör vid Guds hjärta så till den grad att Gud inte kan annat än svara. Den enträgna begäran som ljuder genom hela den första halvan av psalmen är inget fromt spel. Den är på liv och död. Och den bedjande får uppleva hur den frånvarande Guden kommer tillbaka. Gud kan inte dölja sig för den själ som enträget ber.
