Den helige Ande och hjärtats bön

 
Vilken är den helige Andes roll när det kommer till hjärtats bön?
När Boris Bobrinskoy ställer frågan är det mot bakgrund av den avgörande betydelse ortodox teologi tillmäter Anden i gudstjänsten. I den eukaristiska liturgin förekommer ofta en dubbel epikles, det vill säga bönen om helig Ande upprepas både före och efter instiftelseorden. Som Lev Gillet, alias munken från östkyrkan, brukade uttrycka det: ”Varje liturgi är en ny pingst.”
”Att beskriva hjärtats bön som en ensidigt kristocentrisk bön är att missförstå den”, skriver därför Bobrinskoy. Han fortsätter:
Kyrkan har ända sedan sin födelse riktat innerliga böner till Kristus av ett slag som inte förekommer i liturgin, där bönen alltid riktas till Fadern. Men dessa böner till Kristus vittnar i själva verket om den ”vändpunkt” som pingsten innebär: ”Ingen kan säga ’Jesus är Herre’ utom i den helige Ande.” (1 Kor 12:3) Av det följer att bönen till Jesus som ”Herre”, uppstår genom Andens rörelser i hjärtat.
Anden döljer sig bakom Jesu namn genom att inspirera till åkallan av Namnet. Det sker när hjärtat stillnar. ”Ordet bryter fram ur den inre stillheten”, skriver Bobrinskoy. ”Vi behöver därför ge rum för tystnaden, såväl i eukaristin som i den personliga bönen.” Då blir den hemlighet Paulus sätter ord på verklighet: ”Nu lever inte mer jag, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 3:20) Detta liv är frukten av att Anden överflödar när hjärtat ber sitt eleison.
Bobrinskoy påminner om att vi här samtidigt rör vid det andliga faderskapets djupa innebörd. Den andlige fadern eller modern är endast fader och moder i härledd mening. Den egentlige själasörjaren – vägvisaren och ledsagaren – är alltid den helige Ande.