De två rörelserna

Det finns två rörelser i kyrkan, två motsatta krafter: den ena drar inåt, från periferin till centrum. Den andra slungar oss mot periferin, mot ytan. Varför är centrifugalkraften ofta så stark? Är det för att det är bekvämare att befinna sig på ett område där allt är ordnat och ordentligt och förnuftigt, där alla frågor besvaras med ett entydigt ja eller nej, där spänningarna inom oss själva neutraliseras, och tron blir något vi känner att vi har ”grepp om”? 

Att däremot ”låta sig gripas”, att känns hur det mänskliga fotfästet försvinner under fötterna, att kastas ut i en verklighet där man inser att sanningen om Gud är svindlande och omöjlig att få grepp om – är det så underligt om det får oss att rygga tillbaka, att fly detta glödande centrum för en lugnare, mer tempererad zon?