”Dåliga bedjare”

 
I vår regel heter det:
Den monastiska rörelsen bär på en djup insikt om att varje kloster och kommunitet är till endast för syndare – inte för helgon. De som valt att leva tillsammans och gå en gemensam väg, gör det därför att de känner sin svaghet och ofull­komlighet.
Regeln står i nådens tjänst. När den låter oss känna vår svaghet är det för att vi ska lära känna Guds barmhärtighet. Så att vi själva blir barmhärtiga.
Ett genomgående drag hos de människor kyrkan kallar helgon är en självkännedom som får dem att tala om sig själva som ”dåliga bedjare”. Anspråkslösheten är genuin. Ett signum för den som inte skyr den egna svagheten, men inte heller tror sig vara diskvalificerad för att man inte ”når upp” till idealen.
Det är i glappet mellan den egna oförmågan och ”regelns” krav som människan blir frälst. Endast där är det möjligt att lära känna nåden.