Arbetets sakrament

Ett nytt skede av kyrkoåret har tagit sin början. I och med den gångna söndagen lämnade vi trettondedagstiden och julkretsen och riktar nu våra blickar mot påsken när vi gått in i förfastan. Den söndag som kallas septuagesima förkunnar att antalet dagar fram till påsk är lika många som åren för den babyloniska fångenskapen.

Flera av den gånga söndagens bibeltexter adresserar arbetets roll i våra liv. När Benedikt i sin klosterregel säger att ”sysslolöshet är själens fiende” antyds att arbetet har en långt större mening än att ge oss mat på bordet och tak över huvudet. ”Sex dagar skall du arbeta”, säger Gud till människan. Arbetet är med andra ord en väsentlig del av människans kallelse. Det är inte arbetet som är en följd av syndafallet – det är den möda som följer av att vi inte ser arbetet som något som ger oss gemenskap med Gud. 

Nyckeln till den enhet mellan bön och arbete som Benedikt förespråkar, är inte att oavbrutet ägna sig åt bön medan man arbetar utan att göra allt inför Guds ansikte. Och därmed ha sin glädje där Gud har sin: att verka i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden.