Är resor verkligen värda besväret?
Förra sommaren ägnade jag åt i stort sett en enda bok. Trappistmunken Erik Vardens Chastity: The Reconciliation of the Senses, som i svensk översättning fått titeln Homo Castus (en titel författaren även avsett för originalutgåvan, vilket dock refuserades av det engelska förlaget). Jag läste boken tre gånger under sommaren, och har sedan läst om den ytterligare två gånger. Bara för att konstatera hur jag för varje läsning blivit varse sådant jag inte sett tidigare.
Bokens ledmotiv är det kontemplativa livet. Den som läst en annan av det senaste seklets skrivande trappister, Thomas Merton, vet att när den monastiska traditionen talar om ”kontemplation” uppehåller man sig inte vid upplevelser av förfinad mystik. Det handlar om ett sätt att se på världen som gör att det som i sig förblir detsamma likväl alltid framstår som nytt. Latinets contemplatio, som motsvaras av grekiskans theoria, står för ett seende befriat från förutfattade meningar. För en kontemplativ blick finns ingen monotoni. Ett avklarnat öga gör nya insikter också i det välbekanta. Ser att allt är mer än vad det är i sig själv. Den som uppövat ett kontemplativt seende framhåller den andres värdighet, även när den är komprometterad av rädsla och skändliga handlingar. Hon släpper inte hoppet om vad varje människa genom Guds nåd kan bli.
I Homo Castus, som bildar en diptyk tillsammans med Erik Vardens tidigare bok Allt som är värt att minnas, återges ett avsnitt ur ett brev som kartusianmunken Jean-Baptiste Porion (1899–1987) – ”en skarpsynt intellektuell, på samma gång som hans liv andades monastisk enkelhet” – skriver till sin syster efter ett kvarts sekel av klosterliv. Kartusianerna är uppkallade efter den ort där dess första och fortfarande mest berömda kloster, Chartreuse i de franska alperna, är beläget.
Mot slutet av 1000-talet, när många kloster genomgick en djupgående kris, växte nya grenar fram på det monastiska trädet; klosterordnar som ville återvända till en mer odelat kontemplativ livsform. Bland dessa sticker kartusianerna ut. I Grande Chartreuse, grundat år 1084 under ledning av den dynamiske Bruno av Köln, odlas en spiritualitet som med lika stort eftertryck som bland 300-talets ökeneremiter framhäver det solitära livet – inte som isolering, men som tillbedjan. Munkens kallelse och tjänst i kyrkan och för världen, säger kartusianerna, är att klamra sig fast vid Gud och endast Gud.
När vi tar del av utdraget från Porions brev är alltså förutsättningarna givna: En kartusian lever i stort sett som eremit, varje munk bor i ett litet hus innanför klostermurarna. Munkarna samlas i kyrkan för nattens gemensamma bönevaka, därefter följer mässa och vesper. Större delen av den övriga tiden tillbringar man i ensamhet. Erik Varden skriver: ”När en novis kläs i kartusianernas dräkt följer kommuniteten honom till hans eremitage, som kommer att vara hans fristad. Han räknar med att förbli där tills hans bröder bär honom ut till kyrkogården.”
Här kan vi alltså tala om ett liv som utmärks av stabilitas. Fönstret i munkens cell är det enda som vetter ut mot världen. Man kunde tänka sig att han med tiden tröttnar på utsikten. Låt oss lyssna till vad Porion skriver:
Jag vill lyfta fram den rikedom som finns i en enda vy. Ta konturerna av ett berg med dess tallar, skimrande av ljus i maj, insvepta i dimma i oktober, eller närhelst. Vi måste återspegla denna skönhet, bli dess eko. Den avslöjar alltid något nytt, och säger ändå allt varje gång. Man kan undra om resor verkligen är värda besväret. Vilken harmoni, vilken outtömlig harmoni, när anden förenas med varje varelse som i paradisisk frihet följer den lag som är inpräntad i dess natur!
P.S. Fastebloggen övergår nu efter 14 år från WordPress till Substack. Det innebär att den som önskar kan få varje inlägg direkt i sin inkorg, givetvis helt kostnadsfritt. Om du på det sättet önskar prenumerera på Fastebloggen, gå in på https://fastebloggen.substack.com och anmäl dig. Fram till och med Apostlafastans inledning (16 juni) publiceras texterna parallellt på Substack och på denna plats.
