Amnesia

 
I Femte Moseboken, som vi har läst ur under hösten, uttrycks en återkommande oro: att ett ökat välstånd skall leda till minnesförlust.

När Herren, din Gud, för dig in i det land han ger dig enligt sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob – ett land med stora och vackra städer som du inte har byggt, med välfyllda hus som du inte har fyllt, med vattencisterner som du inte har huggit ut, med vingårdar och olivlundar som du inte har planterat – och du då äter dig mätt, skall du akta dig för att glömma Herren, han som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. (5 mos 6:10-12)

Och just detta sker. Folket drabbas av amnesia. Men välståndet tas som inteckning för Guds välsignelse. Ekonomiskt lättsinne och politiskt förtryck eskalerar. Och de betalda profeterna säger: ”Allt är väl.” Då uppträder de verkliga profeterna. Men deras varningar bemöts med förnekelsens strategi.
Förnekelsen har sin egen liturgi. Den känner bara ett tonläge, sjunger oavbrutet om triumf, framgång, bekräftelse, seger. Med ett leende ”som stramar som en munkavle”. Den vill inte kännas vid förlusten, sorgen, klagan.
Dess profetiska motvikt är fredagens liturgi, som firar minnet av Kristi lidande för världens liv. En vägran att glömma att Gud aldrig kan stå likgiltig inför en enda människas förlust. Och därför får hans folk inte heller göra det. Likgiltigheten är början på vårt syndafall.
Klagan över förlusten ropar mot oss i fredagens liturgi. På minnet av Kristi kors vilar kyrkans tro. Det bevarar oss från att bli deltagare i förnekelsens liturgi.