Alltigenom eld

 
Olika krafter i en människa kan driva henne till Gud: Fruktan för straff, hopp om belöning, det sår som heter längtan. Vad som driver oss till Gud speglar våra bilder av Gud: Gud som domaren, Gud som belönaren, Gud som kärleken.
De första bilderna är inte osanna. Men de hör trots allt till ytan, till periferin. Där rör vi oss med moraliska kategorier. Rätt och fel. Ordning och reda. Vi tänker kanske att vi kan köpslå med Gud. Att ett plus ett alltid är två. På ytan vill vi förstå och få grepp om sanningen. Vi har svårt att uthärda paradoxerna, att acceptera att man skulle kunna vara både och.
Under ytan väntar mötet med en kärlek, ett bländande ljus, som gör oss solidariska med alla. Med syndarna, genom att vårt eget svek mot kärleken inte längre går att ifrågasätta. Med helgonen, genom vår fattiga längtan efter Gud som inte vill släppa taget om oss. Vi är nu både och.
I periferin handlar allt om att få grepp om. I centrum: att låta sig gripas, för att en dag bli alltigenom eld.