Från klagan till tacksägelse
I Psalm 22 rör sig bedjaren mellan klagan, begäran och tacksägelse. Tre sidor av bönen som är karaktäristiska för hela Psaltaren.
Psaltaren använder drastiska metaforer för den utsatthet som genererar klagan: människan befinner sig i ”dödsriket”, i ”fördärvets grop”, hon har lagts ”i graven”. Uttryck som kan syfta på sjukdom, fångenskap, socialt utanförskap eller andra former av förkastelse eller stigmatisering. Gud upplevs som frånvarande och opålitlig.
Inom judisk fromhet uppfattas aldrig upprörda protester riktade mot Gud som otro. Den klagande människan vägrar foglig tystnad och undergiven resignation. När klagan övergår i begäran insisterar hon på att Gud ska behandla henne annorlunda än vad hon upplever att han gör. Precis som vi upprepade gånger hör Jeremia göra i sin förbön för folket. Och när Gud griper in svarar människan med tacksägelse.
Alla dessa dimensioner är närvarande i den majestätiska tjugoandra psalmen i Psaltaren, det lidande Israels stora psalm. Klagan: ”Min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen” (vers 16). Begäran: “Rädda mig undan svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (vers 21). Tacksägelse, när Gud griper in: ”Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran” (vers 26).