I vilken mening är kristendomen en religion?

Latinets religio började användas i antikens Rom och hade då något av en politisk innebörd. Ett system av ritualer och symboler som höll samman ett samhälle och gav det en gemensam identitet. Under sina första århundraden var kristendomen inte en religion i den meningen. Den var en väg på vilken man följde Kristus, formad av den universalism som profeterna förde in i judendomen och den frihet från all legalism som Paulus företrädde i den unga kyrkan.

Först på 300-talet antar kristendomen formen av en religion i den antika betydelsen. Den blir kittet i samhället när lojalitetsband knyts mellan kyrkliga och politiska makthavare. En motrörelse uppstår nu i öknen. Här växer de första klostren fram, andliga härdar där djupdimensionen i den kristna tron odlas och praktiker för ett uthålligt liv i Kristi efterföljd utforskas. Tusen år framåt utgår i stort sett all förnyelse av kyrkan från dessa miljöer där ett pilgrimsideal format av rörelse och uppbrott – peregrinatio pro Christo – lever i en fruktbar spänning med strävan efter en livshållning med långa linjer, stabilitas loci.

I denna tidskrifts drygt trettioåriga historia har den monastiska spiritualiteten – mångfacetterad i sina uttryck – varit en viktig källåder. Och då inte enbart klosterrörelsen i dess tidiga fas. Hur kan ett nutida klosterliv se ut? Men kanske ännu viktigare: vilken relevans har klostren för oss som inte lever där? I förra numret avslutade vi en reportageserie som sträckt sig över två år där just sådana frågor utgjort ledmotiv. När vår medarbetare, Elin Klemetz, besökt systrar i sju kloster i olika traditioner och delar av Europa, från Trondheim i norr till Thessalonike i söder, har en av spaningarna varit hur klostrens andlighet är översättbar till livet i ett sekulärt samhälle.

Men samtidigt som vi fascineras och förundras när människor väljer att gå i kloster, något som intresset för den under hösten aktuella biofilmen Nunnan – 25 år i kloster visat, finns även åtskilligt att ta lärdom av när ett monastiskt liv imploderar. En av förra årets mest uppmärksammade böcker i Storbritannien var den tidigare karmelitnunnan Catherine Coldstreams självbiografiska Cloistered, en omskakande skildring av hennes tolv år i ett djupt dysfunktionellt kloster. Den dramatiska och välskrivna berättelsen, som kulminerar när hon en natt flyr från klostret, gör boken svår att lägga ifrån sig.

Coldstreams erfarenheter, och hennes sätt att förhålla sig till dem, rymmer så mycket av insikt att vi bad vår medarbetare Malina Abrahamsson ta tåget till Oxford för att träffa henne. Paradoxalt, och tänkvärt, i den intervju vi publicerar är hur Catherine Coldstream, trots den infantilisering hon och hennes medsystrar var utsatta för, kan se tillbaka på sina klosterår med både sympati och saknad.

Men åter till vad jag här kallar den ”monastiska spiritualiteten” – monastisk av grekiskans monachos varifrån vårt ”munk” kommer, ett genusneutralt ord som har innebörden odelad. Går det att ringa in vad som är dess utmärkande drag och vari dess allmängiltighet i så fall består? Det kan naturligtvis beskrivas på olika sätt, men något av det mest slående i litteraturen från denna tradition är den radikala barmhärtigheten. Här möter vi en andlighet som genomsyras av medlidande och ömhet – utan att därmed ta lätt på frågor om dom och rättvisa. Eller på den tendens i vårt samhällsklimat som Augustinus kallade homo incurvatus in se, och som författaren och journalisten Per Svensson klarsynt satte fingret på i en av sina sista texter, här publicerad i vår samtidsserie.

Men för de människor som borrat på djupet, förblir Gud ”vanvettig kärlek som aldrig upphör att stiga ner i vårt helvete för att åter resa oss upp”, som Olivier Clément uttrycker det. I nästan identiska ordalag uttrycker sig Ulrica Fritzson, biskop i Skara, i ett samtal med häktes­ pastorn Olle Jonasson om utmaningen att skapa barmhärtiga rum i fängelsemiljöer: ”Förlåtelsen är så där galen, att den faktiskt kan förlåta det allra värsta!” De delar båda erfarenheten av hur krävande det är att arbeta med försoningsprocesser där grova brott begåtts, men också tron att barmhärtigheten vägrar släppa taget om oss människor. I samtalet berör de bland annat biktens – och botens – avgörande plats, ett ämne som också Jorge Bergoglio, känd för världen som påve Franciskus, reflekterar över i en text.

Vad är då barmhärtighetens essens i den kristendom som i sitt tidigaste skede identifierades som en väg mer än en religion? Liselotte J Andersson ställer frågan och tar med oss på en vandring genom evangelierna för att finna svar. Det är i mötet, konstaterar hon, i ”det innevarande ögonblickets sakrament”, som det abstrakta blir verkligt. Om sådana möten, vid vägkanten, skriver konstnären Catharina Göransson i det utkast till en poetik som inleder denna utgåva. Vägkanten, framhåller hon, är en existentiellt utsatt plats, ”det område som har en gräns mot vårt färdande och en annan mot fallandet”.