“Vår relation till Kristus är kärlek, eros, passion, entusiasm, en längtan efter det gudomliga.” Så skriver den helige Porfyrios, ett modernt helgon från klosterhalvön Athos, i en bok fylld av sinnliga bilder för kärleken till Gud. Sårad av kärlek, som titeln lyder, har sedan den sammanställdes för ett tjugotal år sedan översatts till mer än tjugo språk och finns nu även på svenska. ”Undervisningens allt överskuggande ärende är kärlek”, skriver Per Holmberg i sin recension av boken. Det rör sig med andra ord om andlig litteratur som inte är argumenterande, men som lämnar läsaren – ”sårad av kärlek”.

En liknande genre tillhör Höga Visan. Varför blev denna lovsång till eros den kanske mest kommenterade bibelboken i såväl den tidiga kyrkan som i den medeltida mystiktraditionen? För att beskriva hur Gud är källan till all godhet, skönhet och kärlek ”är erotikens språk oöver­träffat”, svarar Samuel Rubenson. Här gestaltar de intima scenerna höjdpunkten i människans relation till Gud. Men inte så att det yttre, kropp och sexualitet, sublimeras under det inre. Höga Visan vittnar om, skriver Rubenson, hur ”kärleken är den djupaste drivkraften i tillvaron och i människans natur, en drivkraft som söker förena och smälta samman, uppfylla och fullkomna”.

Varifrån kommer då den skepsis gentemot lust och sinnlighet som alltför ofta präglat den kristna traditionen? Alva Dahl ställer frågan i den inledande texten och berättar hur en av Nya testamentets mest intima scener, kvinnan som smörjer Jesu fötter, ”begravdes under ett intensivt pladder om sexualmoral” i en predikan hon nyligen lyssnade till. Har vi fortfarande så svårt att ta in, undrar hon, varför denna kvinna framställs som ett föredöme: ”Jesus vill att vi ska blotta våra innersta begär, att vi ska närma oss honom med vår bottenlösa längtan.”

”Jag dör gärna av kärlek, om det ändå kunde ske, för den som jag älskar har jag sett med mina klara ögon, där inne i min själ”, diktar Mechthild av Magdeburg, en tvillingsjäl till kvinnan som kysste Jesu fötter och smorde dem med sin balsam. Lisbeth Gustafsson tar oss med in i Mechthilds djärva erotiska lyrik och den rörelse hon var en del av, de så kallade beginerna. Vad kan dessa kvinnor lära oss om andlighet i vår tid? Lisbeth Gustafsson ger oss några ledtrådar.

Om hur sexualitet och bön har det gemensamt att de utmanar oss att blotta den egna åtrån, och därmed sårbarheten, skriver Emma Audas i ett utforskande av förhållandet mellan de två. Men om jag inte vågar bli synlig inför den andre, anar hon, kan även bönen ”bli en form jag flyr till för att undgå att behöva möta Gud”.

Det gäller alltså att inte absolutisera eros, då berövas den sin värdighet. ”Blind eros, med sitt anspråk på omnipotens, låser in oss i oss själva och stänger vår blick för den andre i stället för att öppna våra ögon”, skriver Erik Varden. Men väl integrerad kan den ge en försmak ”av tillvarons krön – den salighet hela vårt väsen ropar efter”, citerar han Benedikt XVI i encyklikan Deus caritas est.

Sexualitetens sakramentala potential – ”När två älskande gör samma sak samtidigt offrar de sig till det heliga i den andra” – är ämnet för Johan Heltnes personligt färgade essä i Samtiden. Han berättar hur mötet med östkyrkans tanketradition blev en väg ut ur ”en historia mättad av skuldkänslor”. I den ortodoxe lekmannateologen Philip Sherrards skrift Christianity and Eros möter han en skarp civilisationskritik och på samma gång en hoppfull vision av vad människan och världen kan bli: ”Det är en teologi för vuxna. Man blir myndigförklarad, och måste respondera.”

När Britta Hermansson reflekterar över hur valet av celibat inte behöver innebära att man går miste om ”de vackraste och mest kraftfulla uttrycken för längtan och överlåtelse”, framstår de berättelser vi mött i Elin Klemetz besök i olika europeiska nunnekloster som blodfulla tecken. I det här numret publicerar vi det sjunde och avslutande reportaget, där vi möter Mariadöttrarna i svenska Vallby och hör syster Agnes utbrista: ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det fanns något så fantastiskt som detta!”

I Pilgrims Höstmöte, som i år fyller 20 år, möter vi bland andra den tjeckiske prästen och professorn i sociologi, Tomás Halík, en av Europas i dag mest uppmärksammade kristna röster. Pilgrim besökte honom i den kyrka i Prag där han de senaste 30 åren döpt och konfirmerat 3 000 personer, för ett samtal om hans egen andliga resa och det vägskäl han menar att kyrkan i dag står inför. Gång på gång återkommer han till ordet fördjupning, hur den kristna tron handlar om förening mer än kunskap. Som den lärjunge till Mäster Eckhart han är, var det som att Tomás Halíks avslutande ord i vårt samtal frilade den röda tråden i många av texterna i denna utgåva: Den kärlek med vilken du söker och älskar Gud, är den kärlek med vilken Gud söker och älskar dig.