Vem äger landet?
En laddad fråga har kommit att bli hur man ska se på Bibelns tal om ”landet” i förhållande till Israel. När landet ges som gåva till Israels stammar är det just mot bakgrund av deras kallelse: landet är en förutsättning för att ett blomstrande samhälle under Guds lag ska ta form. Rowan Williams liknar det vid ett ”leasingförhållande”. Gud förblir den sanne ägaren av landet. Han skriver:
”Förbudet mot att sälja ut eller avsäga sig land som en släkt innehar genom arv, är inte för ett ögonblick tänkt som en inteckning för oinskränkt äganderätt; det är snarare en varning att inte använda Guds land, dit folket inbjudits, för skapandet av privat välstånd på bekostnad av det som möjliggör en rättvis fördelning bland alla dem som Gud gett dig ansvar för.” Rowan Williams tillägger: ”Det är anmärkningsvärt hur sådana texter kan användas av dem som betecknar sig själva som konservativa kristna, när man argumenterar kring frågor som rör skifte av land och upprättandet av bosättningar, på ett sätt som så fullständigt bortser från vad texterna verkligen säger och vad de syftar till.”
Dagens politiska Israel är inte identiskt med det bibliska Israel. Däremot är det en av förutsättningarna för att det bibliska Israels vittnesbörd ska höras och vara levande i vår värld. En plats, ett land och ett sammanhang där förbundets folk kan vittna om Guds vishet. För att kunna praktisera gästfrihet behöver man ha ett hem. Inte minst i ljuset av en historia där man av västerländska kristna i århundraden systematiskt har förnekats denna rättighet, bör det judiska folkets rätt till ett land där man kan leva sin kallelse som ett ”Guds folk”, vara en självklar del av en kristen teologi om Israel.
Men vad händer vid en punkt där den trygghet och det skydd som för Israel är förbundet med ett nationellt hemland, leder till en politik som undergräver samma möjligheter för andra folk? Eller annorlunda uttryckt: När blir landet ett fängelse och inte en gåva?