Världens mittpunkt

I går firade vi en av höstens mycket speciella liturgiska högtider, gemensam för kyrkan i både öst och väst: Korsupphöjelsens fest. Bakgrunden är det initiativ som togs av kejsarmodern Helena, den kristna historiens mest betydelsefulla pilgrim.

Efter att hennes son, Konstantin, blivit kejsare och utfärdat ett edikt om att kristendomen skulle tolereras i hela romarriket, reste Helena i mitten av 320-talet till det Heliga landet för att finna de fysiska platserna där Jesus levde och dog. På varje plats som identifierades byggdes en kyrka. Så tillkom Födelsekyrkan i Betlehem, Visitationskyrkan på Olivberget, Johannes döparens kyrka i Ein Karem och framför allt Anastasia, Uppståndelsekyrkan i Jerusalems Gamla stad, kristendomens locus sanctus, byggd över Golgata och Graven. På medeltida kartor utgjorde denna kyrka världens mittpunkt. 

Legenden berättar att platsen för Golgata lokaliserades efter att Helena beordrat att man skulle riva det tempel som kejsar Hadrianus byggt över den kulle där Jesus enligt en bevarad tradition hade blivit korsfäst. Man grävde då fram tre kors. Men vilket hade tillhört Jesus? Genom att en kvinna som var sjuk placerades på vart och ett av korsen blev man övertygad: när hon kom i beröring med ett av korsen blev hon omedelbart helad.

Efter att ha genomfört sitt livsprojekt, att etablera en topografins teologi i Jerusalem, återvände Helena till Rom åttio år gammal. Med sig hade hon en bit av Jesu kors, som hon bevarade i sitt privata huskapell. Med tiden omvandlades det till en kyrka, Basilica di Santa Croce in Gerusalemme, där det än i dag kan ses av besökare. Men återstoden av korset bevarades i Uppståndelsekyrkan, eller Heliga Gravens kyrka som den också kallas. Korset togs fram och bars i procession den 14 september varje år, den dag då denna kyrkas invigdes. I den liturgiska kalendern kom så denna dag att bli en pendang till långfredagen, men med en ljusare karaktär. När korset hyllas tillbeds Kristus, dödens övervinnare.