Var står kampen?

De digitala teknologierna, i synnerhet de sociala medierna, har fått samma effekt som kollapsen av Babels torn. Det menar psykologen Jonathan Haidt när han i en essä i tidningen The Atlantic beskriver hur utvecklingen det senaste decenniet lett till att vi, avskurna från varandra och från vårt förflutna, inte längre talar samma språk eller ser samma sanning.

Folk vandrar omkring i ruinerna, oförmögna att kommunicera, ömsesidigt dömda till oförståelse.

Därför inser vi inte heller hur absurd föreställningen är att den ekologiska kris som kastar en allt mörkare skugga över vår jord skulle kunna lösas med samma medel som skapat den. Som den ortodoxe teologen John Chryssavgis uttryckt det med en välfunnen bild:

Att anförtro klimatförändringarna åt en förfinad kapitalism är ungefär lika produktivt som att be isberget rädda Titanic.

Ändå hör vi denna illusion uttalas igen och igen. Som om den kris teknologin skapat, skulle kunna lösas med hjälp av mer och bättre teknologi. Alla som genomskådat denna befängda idé inser att den enda fråga som just nu är värd att ställa är en helt annan: Hur bör vi leva?

Författaren Paul Kingsnorth hör till dem som klarsynt menar att en trovärdig kamp för att få vår värld att röra sig i en annan riktning inte består i att vi inleder ännu ett kulturkrig. Kampen är andlig och står på vår egen bakgård. Vi måste gå i klinch med våra inre demoner innan vi kan ta itu med andras. Det gäller att hålla fast vid sin övertygelse, men utan att falla i partisinnets, vredens och självrättfärdighetens fälla. Som han uttrycker det:

Kampen står mot det värsta inom oss själva, och för det bästa i den här världen. Och vår kamp gäller den kärlek vi så ofta misslyckas med att leva ut, där vårt viktigaste vapen är offret.