Vår frihet har ett pris
I en av sina tidigaste böcker, Euchristic Sacrifice: The Roots of a Metaphor, utgiven 1982, argumenterar Rowan Williams – av den finlandssvenske teologen Patrik Hagman kallad “världens just nu främste teolog” – för ett liturgiskt språk som inbegriper offer. Han gör det i ett klimat, för 40 år sedan, som kanske ännu mer än vårt var avvisande mot bruket av denna metafor i nattvardsbönerna.
En av hans huvudpoänger är att vi behöver ett liturgiskt språk som inte bara “firar” rättfärdiggörelsen utan också helgelsen, eller vad som i ortodox teologi kallas gudomliggörelse (theosis). Ängsligheten för att använda offermetaforen, menar Rowan Williams, kan leda till att vi drivs in i ett envist förnekande av att vi skulle ha något som helst av värde att ge åt Gud. ”Det kristna livet står hela tiden i fara att drabbas av regression”, skriver han, och tillägger: ”Vårt oreserverade beroende av nåden kan bli ett alibi för att inte ta det ansvar som getts oss som döpta kristna.”
Det stora värdet med den ofta missförstådda läran om gudomliggörelse – theosis – är att den bidrar med en sund andlig självkänsla. Med pingsten, som gör alla döpta till andebärare, blir människan myndigförklarad. Om vi förstår vad Guds gåva innebär när han gör oss till sina barn – att det är en verklig gåva – kan vi nå en mognad som ger oss tillit till att Gud vill ta emot det vi är och det vi bär fram, och ”inte bara ängsligt fortsätta att snegla mot den allsmäktige Guden som den som i varje skede av livet ska möta alla våra behov”, som Rowan Williams uttrycker det. Att lita på Gud är också att ha tillit till sitt kristna jag.
Åminnelsen av Kristi kors i eukaristin, att hans offer också är vårt offer, ger mässan en “asketisk” roll. Att söndag efter söndag fira en fullödig gudstjänst i den stora liturgiska tradition som förenar de ortodoxa, katolska, anglikanska och lutherska kyrkorna är ett verksamt sätt – om än inte det enda – att hindra den goda självkänslan från att övergå i okritisk självhävdande. Med Rowan Williams ord: ”Vår frihet har ett pris, vår väg till mänsklig mognad är inte ett oproblematiskt stycke organiskt växande.” Och han fortsätter: ”Kanske detta kan hjälpa oss att se varför det fortfarande kan vara fruktbart att använda ett språk som inbegriper offer när vi talar om gudstjänsten och eukaristin.”
