Vänd mot öster i vintergryningen
Innebär inte det sätt att se på kärleken som kommer till uttryck i gårdagens avslutande citat, att kärleken riskerar att generaliseras och därmed bli opersonlig?
Det är i själva verket tvärtom menar Rowan Williams i sin läsning av Maximos Bekännarens hundra sentenser om kärleken i Filokalia. Det är när jag behandlar min medmänniska som betydelsefull enbart i förhållande till mig själv som kärleken avpersonaliseras.
Den andres värde är inte beroende av vad hon gör, allra minst vad hon gör för att jag ska känna mig trygg och omtyckt, men uteslutande på vad hon är i sig själv.
Mot den bakgrunden definieras synden i Filokalia i allt väsentligt som vår oförmåga att se på världen, inklusive våra medmänniskor, på ett otvunget sätt, fria ’lidelser’. Det vill säga, när vi betraktar världen och varandra utifrån våra egna inbillade behov och fantasier. Den fallna världen är den värld där allt inrättas för att tjäna jagets agenda. Synden håller oss med andra ord tillbaka så att den naturliga process som låter oss bli oss själva hämmas.
För de filokaliska fäderna är Andens gåva i dopet den nåd som återställer ’naturen’. Det sker inte i ett slag men är en pågående process i den döptes liv, vad Paulus kallar den ”goda kampen”. Inte så att det är två makter som strider om övertaget i den kristne, men i Andens nya värld kan vi inte tänka goda tankar utan att vara medvetna om deras motsats. Medvetandet om vår kluvenhet är det bestående arvet från Adam. Vi känner av kontrasten mellan det goda och de destruktiva tendenserna eftersom vi varit så vana att följa de senare.
Det är i det här sammanhanget Diadochos av Photike använder den bild som Rowan Williams lånat till titeln på sin bok:
Vi är som människor vända mot öster en vintergryning. Solen går upp och värmer vår framsida medan vi ännu känner av kylan på ryggen.
Återigen, bilden handlar inte om att två andar kämpar om övertaget inom människan – en föreställning som tidvis var utbredd i vissa monastiska kretsar och som filokaliska författare som Diadochos tar avstånd från – men att vi befinner oss i ett vardande där själ och kropp långsamt vidgar sig för nådens rörelser. Denna nåd återställer avbildens likhet med originalet i all dess färgrikedom, med en annan av Diadochos metaforer.
Den helige Ande är konstnären som målar i människan likheten med det gudomliga originalet. Eller för att fullt ut anknyta till bilden: Gud målar ett självporträtt i det element som är människans natur. Och han börjar med vår frihet, den som gör hela detta ’företag’ möjligt: när människans frihet blir en avglans av Guds frihet, kan också hennes kärlek spegla Guds.
