Vän av vishet
Vad är vishet? Och vem är en sann filosof? I de frågorna tar Nilos av Ankara sin utgångspunkt.
Många greker och inte så få judar har sökt nå vishet. Men endast Kristi lärjungar har förvärvat sann visdom eftersom de har Visheten till lärare, som genom sitt exempel visar dem hur man bör leva.
Det svenska ordet filosofi kommer av grekiskans φιλοσοφία, som betyder ”vän av vishet”. För antikens filosofer var filosofin inte främst en intellektuell disciplin, den var en väg till ett gott, sant och vackert liv. Strikt talat kunde därför ingen kallas filosof i verklig mening förrän man sett hur hans eller hennes liv slutade.
För den tidiga kyrkans lärare överlappade teologin och filosofin varandra. Läran om Gud och läran och visheten är ytterst detsamma. När Nilos kallar Kristus Visheten, traderar han Paulus som med anspelning på den antika filosofiska traditionen knyter visheten till Kristus. ”Grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus … som är Guds kraft och Guds vishet”, skriver aposteln i Första Korinthierbrevet (1:22, 24). Och det som gör Kristus till den sanna visheten är inte vad han lär men vad han är.
När Nilos av Ankara kritiserar dem som bara är filosofer till namnet skriver han:
Visserligen uppträder de som filosofer – med mantel, skägg och stav – men de vanärar kroppen och är i lidelsernas våld. De är slavar under lusten och gommens lockelser, och ser det som naturligt. De ger efter för vrede, låter sig berusas av beröm och kastar sig glupskt över maten likt hundar. De inser inte att endast den kan äga vishet som är fri och inte längre till salu för lidelsernas slaveri. Den människa som äger en inre resning kan vara underställd andra utan att ta skada. Men den som är kuvad under lidelser och njutningar drar vanära och löje över sig.
Med orden ”endast den kan äga vishet som är fri” visar Nilos hur filosofin inte är en fråga om att veta det ena eller andra, snarare om att vara det ena eller andra. Filosofin är en asketisk disciplin, inte en fråga om att ”hänge sig åt teorier”, som Nilos uttrycker det. Han konstaterar att ”en del greker menar sig äga insikt i den andliga världen, men är ointresserade av att öva sig i goda dygder”. Om sådana ”filosofer” skriver han:
Deras möda är förspilld eftersom de söker ära och berömmelse. Allt som oftast är de ute efter att göra intryck, och utstår gärna umbäranden bara de får applåder.
