Valet före valen

Om vi vill närma oss målet – Homo spiritus – vilken väg ska vi då välja?

Armarna på den första vägvisaren i Van Goghs rum pekar mot två stigar. På den som visar mot vänster står det ”Handling”, på den mot höger ”Väntan”. Den vänstra stigen är långt mer nött en den högra. Den senare däremot är grönklädd med darrgräs och ekorrbär. ”Här har nog bara någon gång försiktiga fötter tassar fram”, anar författaren.

Det vänstra vägvalet har dominerat i vår kultur i flera hundra år. Rationell handling i ett allt snabbare tempo har varit utmärkande för Västerlandet. Det har fått oss att fatta avgörande val utan att vi alltid varit medvetna om vad vi valt. ”Men trots allt vårt vetande och all vår effektivitet tycks vi vara okunniga och ineffektiva”, konstaterar Martin Lönnebo och får läsaren att tänka på orden i Psaltaren: “Människan i all sin glans är utan förstånd, hon liknar de oskäliga djuren.” (49:21)

Fastspikad på stolpen finns en orienteringstavla försedd med dunkla ord. Där står bland annat:

Vila en stund i denna skog och låt livet stillna.

Martin Lönnebo funderar över varför han för egen del lägger så stor vikt vid vägskylten ”Väntan”.

Gemenskapen har förblivit det stora i mitt liv, med människor, all naturen och Gud. Jag är så tacksam. Men det jag har behövt ett helt liv för att börja känna (förstå är inte rätta ordet) är att den Stora ensamheten är vägen till den Stora gemenskapen och att ingen annan väg finnes. Det är därför jag tror att det första i arbetet för ”världens räddning” är att sätta sig alldeles stilla, ensam, tyst och begrundande: Vem är jag? Vad är min plats? Vad är mitt ärende? Först sedan bör vi fråga: Vilka är vi, jag och alla de andra? Vad är vår plats och vårt ärende? Och sist: Vad kan vi göra nu?

Därför släpar han med sig stolen från Van Goghs rum till de olika vägvalen. Det är bara i pauserna vi kan tänka nya tankar och ändra färdriktning. Väntan är valet före valen.