Vägvalet vid havet
Efter att ha lagt de tre första vägvisarna bakom oss – den första gällde valet före valen, de två följande livet grundläggande val – väntar nu två vägvisare som rör valen i livets mitt. Vid den första av dessa sitter en ung, mager judinna med en vacker schal på van Goghs stol. Hon heter Simone Weil, och tillhör de filosofer om vilka författaren säger att de har ”nått längst in i min själ”. Nu hör vi hennes röst:
Det enda själen med visshet vet är att den hungrar. Faran ligger inte däri att själen är oviss om huruvida det finns något bröd eller ej, utan däri att den intalar sig själv den lögnen, att den inte hungrar.
Snart blir stolen ledig och det är vår tur att sätta oss ner. ”Grip nu den vita Doppärlan eller Överlåtelsepärlan”, uppmanar vår medvandrare. ”Håll den hårt, ty den visar vägen till djupet där odödlighetens ört växer.” Som bruset från havet hör vi Människans fråga: Vad är min kallelse?
Vid detta fjärde vägval står det ”Överlåtelse” på den visare som pekar mot vänster, ”Självbestämmande” på den som visar mot höger. Vägvalet sker vid ”havet”, som vi under vår läsning av Van Goghs rum märker är en central existentiell bild i denna bok. Vi har att välja mellan att dyka ned i havets djup och söka ”odödlighetens ört” – ”det är människans uppgift att söka det omöjliga och gör hon inte det så finner hon inte sig själv”, framhåller författaren – eller ta det säkra före det osäkra och hålla oss på ”förnuftets torra mark”?
Vi kan med egna ögon se hur människor, särskilt vi i Europa, strömmar förbi, pratar i mobilen, hänger upp löpsedlar, talar och diskuterar – och sedan självklart viker av åt höger, som om det vore Människans väg och det rätta svaret på Människans fråga.
De andliga ledarna och förebilderna talar alltid i paradoxer. Det gäller inte minst Kristus: ”Den som förlorar sitt liv skall vinna det och den som vinner sitt liv skall förlora det.” Martin Lönnebo ställer frågan: Vågar vi öppna våra händer och lämna över vårt liv genom en helig handling? Eller har vi, likt så många i den moderna tiden, vant oss vid att vara ”rationella”, upptagna av att åtgärda, beräkna, gardera oss, försäkra? Svårigheten att göra långsiktiga val, att ge förpliktande löften, har blivit alltmer påtaglig i nutiden. ”Vi känner kanske kallelsen”, antyder författaren, ”men bekräftar inte denna känsla med ett högtidligt löfte.” Och han tillägger:
Om jag öppnar mina händer och lämnar över mitt liv genom en helig handling låter jag vattendroppen, jaget, falla ner i havet som är Duet.
Är det genom denna heliga handling som vi undfår odödlighet? Och vad är ”odödlighetens ört”? Kring detta fortsätter författaren att fundera vid den fjärde vägvisaren.
